För någon månad sedan fick jag en fråga om vad det var som gör att Svenskar älskar Thailand så mycket att de återvänder gång på gång, oavsett hinder och regleringar så reser svenskarna till Thailand i en förbluffande mängd.
Tänkte på frågan igen nu under den senaste veckan då statistiken på hur många utlänningar som anlände till Thailand under år 2021 presenterades. Från Sverige kom det 18 027 besökare och från det land med flest besökare, Tyskland, kom det 44 935 besökare. Då har Sverige 10,4 miljoner invånare och Tyskland har 82,1 miljoner invånare. Sveriges procentuella siffra i förhållande till folkmängden är imponerande- Slår man samman Sveriges siffror med Danmark, Norge och Finland så får vi 38 764 besökare vilket för Norden upp på andra plats i världen när det gäller besök i Thailand under 2021
Trots karantänskrav under stora delar av året, komplicerade inreseregler och regler som ändras ibland över natten så har svenskarna varit några av de mest lojala resenärerna till Thailand som är beredda att oavsett vilka hinder och problem som finns är de beredda att ta sig igenom dessa för att kunna resa till Thailand.
Varför är det så egentligen?
Jag började intressera mig för den frågan i januari 2005. Det var ett par veckor efter den förödande Tsunamin annandagen 2004 och jag anlände till Phuket området för att göra reportage om återuppbyggnaden för en stor svensk kvällstidning.
Första funderingen var redan hemma i Sverige – det var nästan stört omöjligt att få tag på en biljett till Thailand under januari 2005. Hur kunde det komma sig när nästan hela turistindustrin i landet låg i ruiner tänkte jag?
De flesta charterbolag valde att ställa in sin säsong till Thailand efter tsunamin så man var hänvisad till reguljärflyg.
Till slut kom jag iväg på en dyr SAS biljett – det var på den tiden de flög till Bangkok – och landade till slut på Phuket och tog in på Patong Beach Hotel på strandpromenaden.
Incheckningsdisken bestod av ett litet bord där nycklarna till hotellets 9 brukbara gästrum rymdes, poolen gick inte att använda, inte heller gymmet eller restaurangen. Frukosten serverades på ett lite kufiskt fransk/thailändsk “hål i väggen” ställe på baksidan av hotellet. Men det funkade!
Bodde där under nästan två veckor medan jag åkte runt i södra Thailand på olika reportageuppdrag och det var som att bo i en konstant byggarbetsplats, överallt pågick det renoveringar, ombyggnader och arbete för att få igång allt efter katastrofen.
Under dessa veckor träffade jag många svenskar som var där för att hjälpa till både aktivt och passivt. Som ett äldre par från norra Sverige sa till mig:
–Vi är här för att hjälpa våra vänner, kommer det ingen hit så överlever inte deras verksamhet. Det visade sig att de rest till Thailand och Phuket regelbundet de närmast föregående åren och då besökt samma lilla enkla thai restaurang och lärt känna familjen som drev den bra och de ville inget hellre än att de skulle klara sig genom våren 2005. Så de åkte ner dit och spenderade sina pengar på plats istället för att bara ge till olika hjälporganisationer.
Som mannen i familjen uttryckte det:
–Här vet jag att inga pengar vi spenderar går till någon administration eller försvinner i korruption, här hamnar pengarna direkt i handen på de som behöver dem.
Kloka ord från en tid innan Volonturism blev en affärsidé.
När jag vandrade vidare igenom Patong så var det febril aktivitet överallt, det rensades, städades och återuppbyggdes, Kees, en Holländare som drev en bar visade mig hur högt vattenståndet varit i hans bar som nu var öppen igen berättade att alla högg i när det gällde att städa upp och komma igång igen.
Anställda, ägare, kunder, turister och leverantörer, hade något liknande hänt hemma i Holland så hade alla stått bredvid och krävt att myndigheterna skulle åtgärda allting – härnere vet man att så inte kommer att ske så då tar man tag i det själv istället.
Kanske är det förmågan att se framåt istället för bakåt som gör att man uppskattar Thailändarna och deras slit ännu mer?
För när det är kris går alla samman och hjälps åt, ägare, anställda, gäster, kunder – alla verkar dra sitt strå till stacken.
Jag har haft förmånen att få bo i Thailand under många år och jobba mitt ibland “vanliga” thailändare och det finns få ställen i världen som jag fått så många vänner på som i Thailand, bröllop jag bevistat, alla byar jag besökt och all vänlighet och intresse jag har mött där har jag inte funnit någon annanstans i världen.
Visst finns det fantastiska öar och stränder på många ställen i världen, liksom att det finns en fantastisk matkultur och historiska lämningar väl värda besök på många ställen runt om på jorden. Men det finns en sak Thailand har som ingen annan har, thailändarna.
Folket – det är det som särskiljer Thailand från resten av världen.
Svensken bryr sig generellt inte om stora hotellkedjors väl och ve eller huruvida ett lands BNP påverkas av nedgången inom turismen – vi bryr oss om folket, det lilla folket, de helt vanliga människorna vi träffar längs med våra resor, frukostvärdinnan Nok, taxichauffören Ek, servitrisen Wan, golfcaddyn Jum, osv, osv.
Det är dem vi lärt känna där och de är dem vi bryr oss om. Därför tror jag att Svenskarnas kärlek till Thailand kommer at bestå – oavsett vilka prövningar man måste igenom för att kunna träffas igen.
