Exakt 12:25 lokal tid landar Qatar Airways flight QR836 på Bangkoks internationella flygplats Suvarnabhumi, medan planet taxar runt för att nå gate F4 tittar vi ut över en flygplats som mest ser ut som en gigantisk parkeringsplats för stora flygplan. Radvis med flyg som är ställda i malpåse runt flygplatsen och arbetet med att färdigställa satellit terminalen som skulle öppnat 2020 har stannat av.
Det är sorgligt att se en flygplats som brukade sjuda av liv och rörelse nu vara så ödslig, näst intill övergiven.
När vi kliver av och går mot immigration så möts vi av radvis med personal i skyddsdräkter som ser till att alla hamnar rätt. Innan första steget in mot hälsokontrollen ombeds vi att sitta ner – man har ställt ut långa rader med plaststolar på corona säkert avstånd som vi ombeds sätta oss ner på.
Känns redan mycket mer Thailand när man sitter på rangliga plaststolar.
Sen går personal i full skyddsutrustning runt och kollar våra dokument igen, jag hittar naturligtvis inte mitt T8 formulär men jag får snabbt ett nytt formulär att fylla i av personalen. Jag tilldelas även ett nummer jag ska fästa på min skjorta, ASQ 70 är jag.
Medan vi sitter och väntar sorterar personalen upp oss, en del thai ska sitta i lokal karantän och en del ska på karantän på andra destinationer och några ska flyga vidare mot andra mål.
Efter ett tag börjar mindre grupper om 10-15 personer att kallas fram – urvalet verkar bestämmas av någon sorts slumpvalsgenerator men det tar inte lång tid innan det är vår tur. Innan vi går fram till diskarna där läkarna sitter kollas vår kroppstemperatur med en IR mätare. Den var OK.
Alla papperna är i ordning men det uppstår en fråga om mina papper eftersom jag har med labbresultatet i luntan – något som inte behövs eftersom jag har ett dokument som heter “Bill of health” där det slås fast att jag inte bär på Covid. Labbresultatet är skrivet på Svenska och det förvirrar dem en aning.
Så ett tips, plocka bort labbresultatet ur luntan med papper.
Sen är det återigen dags att sitta ner och vänta, nu är det immigration som styr. Återigen släpps mindre grupper på 10-15 personer igenom och i gåsmarsch tar vi oss fram till passkontrollen – men givetvis kontrolleras alla dokumenten en gång till innan man kommer fram.
I princip alla immigrations båsen var bemannade så någon kö kan vi inte tala om och efter att jag plockat av mina väskor från bandet följer man den i princip snitslade banan till utgång 9 där man möts upp av representanter som visar dig till din transport som ska ta dig till karantänen.
Klockan är nu 14:10 vilket inte alls är så värst mycket längre tid än vad det brukar ta för att ta sig igenom passkontroll och tull på Suvarnabhumi – klart positivt överraskad då jag fasade för att det skulle kunna bli en tidsödande process.
Det är en vanlig Toyota buss som det finns tusentals av i Thailand – skillnaden här är att det är en stor plexiglas skiva mellan chauffören och passagerna samt att chauffören bär full skyddsutrustning.
På vägen till hotellet passerar vi genom Bangkoks gator en lördagseftermiddag och av allt att döma så ser det mesta ut som vanligt, restauranger är öppna om än glest befolkat och utanför de olika butikerna sitter det folk som vanligt, det köar folk till matvagnarna längs trottoaren som vanligt – och känner jag inte lite av den där stickande lilla härliga doften som blir när man öser på lite nyhackat citrongräs på wok pannan?
Men det kommer att dröja 15 nätter innan jag kommer att få njuta av den doften på nära håll – färst väntar karantänen i min “Gyllene Bur” inne på Well Hotell.
Titta in till helgen för en rapport om livet i karantän…
