Flamboyant är ett bra ord att beskriva mannen som såg dagens ljus fjorton dagar innan förra århundradet påbörjades. Noël Coward är urtypen när man tänker på en excentrisk brittisk teaterpersonlighet med smak för det goda och udda i livet.

Noël Coward var homosexuell, långt innan det var trendigt för kulturpersoner att vara det. Han gjorde dock aldrig någon hemlighet av det och pressen skrev som brukligt var vid den här tiden inget om Noëls privatliv. När han under 1960-talet fick frågor om sitt privatliv så vägrade han fortfarande att diskutera ämnet med motiveringen:

– Det är fortfarande ett par damer i Worthing som inte känner till det.

Noël Cowards födelsehus i Teddington, England finns fortfarande kvar och är i sin oansenlighet ett bevis på att stora personligheter kan börja på de mest oväntade platser.

 

Noëls far Arthur var en misslyckad pianoförsäljare, och själv fick han bara några års grundläggande skolutbildning. Detta hindrade dock inte att han redan som ung vuxen var känd – och populär – på båda sidor av Atlanten.

 

Som tolvåring började han agera i pjäser och uppsättningar i och runt hemstaden Teddington i England. På det följde en karriär som barnskådespelare där han grundlade sin eleganta och mycket karaktäristiska stil som skådespelare.

 

I det avseendet påminner Noël Coward mycket om Ernst-Hugo Järegård, som kunde göra alla roller med bravur, men ändå alltid först och främst var Ernst-Hugo.

Pjäsförfattare
Men det är som pjäsförfattare han fick sina största framgångar. Efter debutframgången The Young Idea år 1923 fick Noël blodad tand och både skrev och medverkade i flera berömda uppsättningar under mellankrigstiden i England.
Under andra världskriget anlitades han av det brittiska försvaret och gjorde då den patriotiska filmen Havet är vårt öde som han sedermera fick en heders-Oscar för.

 

Skådespelare och sångare
Som skådespelare medverkade han under 1950-talet bland annat i filmatiseringen av Graham Greenes bok Vår Man i Havanna. Han spenderade då en lång tid på Kuba inviterad av Fidel Castro och hans regim. Här såg man filmatiseringen som ett sätt att få ut bilden av Kuba som ett land i kaos under diktatorn Batistas sista dagar vid makten, till omvärlden.
Noël Cowards pjäser har satts upp på de flesta stora scener i Sverige, bland annat på Dramaten. Men Noël hade ännu fler strängar på sin lyra. Bland annat så sjöng han ofta och gärna sina egna kompositioner, som efter minskad popularitet efter kriget, fick en ny storhetstid under 1960-talet och början av 1970-talet. Den kanske mest kända är Mad Dogs and Englishmen, som han ska ha skrivit – just det – på The Oriental i Bangkok.
Noël Coward var nämligen flitigt på resa. Han hade favoritplatser runtom i världen, och det är ingen tillfällighet att den svit han alltid återvände till på The Oriental i Bangkok, än idag bär hans namn.

 

Kvick och slagfärdig
Noël Coward var kvick i tanken och repliken. Slagfärdig är nog ordet. När han tillfrågades om sitt minne, påpekade han först att han minsann hade minne som en elefant. Men la snabbt till:
– In fact, elephants often consult me…
Fler exempel:
– Jag är ingen drinkare. Det kan gå timmar utan att jag rör en droppe.
– Teaterkritik och kommunism har en sak gemensamt. De försöker båda riva ned något de själva aldrig kan bygga.
– Jag tror inte på astrologi. De enda stjärnor jag kan skylla på, finns på scenen.
– Man blir missmodig av att tänka på hur många som chockeras av ärlighet, men inte av falskhet.
– Jag tror på att göra det jag kan, på att gråta när jag måste och på att skratta när jag vill.
Författarinnan Gertrude Stein avfärdades med två ord:
– Litterär diarré.
På frågan om hur man blir en bra skådespelare, svarade han så här:
– Tala tydligt, snubbla inte på inredningen och om du behöver motivation – tänk på lönekuvertet.

 

Jamaica
På Jamaica, där han hade egendomen Firefly, var han granne med James Bonds skapare, Ian Fleming.
Noël Coward hade dock svårt att tåla Flemings vardagliga gnabbande. När han fick erbjudande om att spela skurken i den första Bond-filmen kom svaret snabbt:
– Dr No? No, no, no…
På äldre dagar blev han något av en engelsk nationalklenod och 1969 adlades han av (gamla vännen) drottning Elizabeth till Sir Noël Coward.
Han dog 1973 på Jamaica, där också hans grav finns. På sin dödsbädd råkade han få höra vilken präst som var tilltänkt att utföra hans jordfästning. Och inte ens då sviktade hans slagfärdighet:
– Han? Över min döda kropp!

Noël Cowards svit på The Oriental i Bangkok har nummer 103 och ligger i den klassiska 143 år gamla byggnaden som utgjorde det ursprungliga hotellet. Inredningen med sina påfågelsblå, silkesklädda väggar är klassiskt elegant, chic och omisskännligt gay. Hade det inte varit för plasma-TV:n och faxen (med eget direktnummer) på rummet hade man trott sig vara förflyttad till i början av förra århundradet.

Sviten är fylld av Noël Cowards böcker, minnessaker och signerade foton – ofta dedicerade till hotellet, som han nog uppriktigt älskade.

 

The Oriental i Bangkok har dock påverkat fler kreativa människor än Noël Coward. Några exempel på dessa är Evelyn Waugh, Joseph Conrad, Somerset Maugham och John le Carré.

 

Stefan Christensen
/Lars Göransson

Banner Content
Resejournalist sedan 1997 och har sedan dess skrivt, fotograferat och bloggat för de flesta svenska tidningar och resemagasin. Traveljournalist since 1997 and have since then been writing, photographing and blogging for many swedish newspapers and travel magazines.
img advertisement

SENASTE INLÄGG

Koppla ner och koppla av i Laos
Hemma hos Buk Wae

Hemma hos Buk Wae

6 april, 2013
One night in Bangkok
Tillbaka i cykelsadeln

Tillbaka i cykelsadeln

6 februari, 2019