Jag var på väg hem till min hemstad utanför Helsingborg på morgonen efter ett juldagsfirande – på den tiden var juldagen en stor utekväll – när jag lite halvsovande på bussen genom chaufförens radio hörde något om en jordbävning och översvämning i Asien och Thailand.
Hmm, detta måste jag kolla upp lite. Väl hemma i Höganäs började jag kolla upp lite av de asiatiska nyhets siterna och det gick då upp för mig att det här var stort – jättestort.
Ringde lite folk jag kände på Phuket eftersom det var därifrån de flesta bilder och nyheter om Tsunamin kom.
Ingen svarade.
Till slut fick jag tag på Larry Biedenharn som drev Rock Hard A Go-Go i Patong Beach.
“Im okay but we have hundreds of people here who are DEAD!”
Medans jag hörde samtalet så tjöt det sirener i bakgrunden och man riktigt hörde paniken. Man nyktrade till fort.
Ringde upp Aftonbladet som jag då frilansade åt och erbjöd mig att åka ner samma dag. men det beslutades att jag skulle vara kvar i Sverige tills vidare och istället bidra med mina kontakter inom Thailand till de som var på plats. Blev många timmar i telefon.
Nästa uppdrag jag hade planerat var en resebranschmässa på Langkawi i Malaysia – en ö som kom förvånansvärt lindrigt undan – i mitten av januari 2025. Men efter det kunde jag ta mig till de drabbade områdena i Thailand, utom Khao Lak som skulle dröja till april månad innan jag kunde besöka.
När jag kom till Phuket i slutet av januari så var det akuta räddningsarbetet avslutat sedan lång tid tillbaka och människorna på Phuket försökte ta sig tillbaka till ett så pass normalt liv som möjligt.
Hotellet jag bodde på hade fått bottenvåningen och poolområdet förstört så de hade en provisorisk reception och frukosten kunde jag äta på en lite restaurang bakok hotellet som klarat sig.
Det var imponerande att se hur alla, anställda, gäster, grannar, konkurrenter hjälpte varandra att komma igång igen mitt i all sorg över de man förlorat.
I Sverige hade vi nog ställt oss bredvid och krävt att myndigheterna skulle städa upp – här grabbade alla tag på en skyffel och högg i!
Khao Lak var det absolut hårdast drabbade området och när jag kom dit och gick runt på Pakarangstranden så insåg man med vilken kraft flodvågen hade slagit till, hela hotell och resorter var totalt bortspolade – ingenting fanns kvar!
Gick man längs den öde stranden så låg där fortfarande saker som tillhört de inte ont anande turisterna där på morgonen.
Den numera klassiska polispatrullbåten låg 1500 meter upp på land, i byn Baan Nahm Khem stod fiskebåtarna på land och på den thailändska flottans bas i området stod en fregatt uppe på golfbanan. Man insåg då med vilka enorma krafter som flodvågen träffar området.
När jag några år senare besökte Khao Lak och Pakarangstranden i samband med en minneshögtid så noterade jag en äldre kvinna som kärleksfullt kramade om några i personalen och jag frågade henne försiktigt om hon ville berätta sin historia för Aftonbladet?
Det ville hon, hon och hennes man hade besökt Khao Lak och just south sea resort flera år i rad och blivit vänner med många ur personalen – som man lätt blir i Thailand – och hon hade förlorat sin man i tsunamin och många ur personalen hade också omkommit.
Så varför åker du tillbaka hit undrade jag?
Jo svarade hon, eftersom jag och folket här har ett osynligt band mellan oss – det vi upplevde här den dagen – och det skapar en samhörighet. Genom att resa hit kan jag fortfarande vara med min man, han finns ju här.
Destination Asiens medarbetare Dennis Thern var på plats i Thailand i det direkta arbetet efter tsunamin och jobbade då åt Aftonbladet, härovan så bjuder han på lite bilder från den tiden.
Minnena börjar kanske blekna nu 20 år senare men 543 svenskar förlorade livet i denna katastrof tillsammans med 8 212 thailändare som bekräftats döda eller saknade.
Total beräknas 275 000 människor mist livet i länder runt hela indiska oceanen som påverkades.
