Första gången jag besökte Phuket var i september 1997, skulle egentligen på en resa till Turkiet för att bara ha semester och slappa under 14 dagar efter en sommar med väldigt intensiva arbetsperioder.
Jag gick fel.
Hamnade på Resebyrån Resepunkten i Helsingborg i min sökan efter restresor till Alanya eller någon annan turkisk baddestination. Det visade sig att de inte sålde resor till Turkiet där utan deras resor gick till fjärran östern i allmänhet och till Thailand i synnerhet.
Nåväl, efter 45 minuter satt jag där med biljetter för en resa till Phuket med Thai Airways och boende i Karon Beach på det som numera heter Mövenpick och då gick under namnet Karon Villa – fattar än idag inte hur det gick till men det var kanske äventyrslustan som tog över eller så var det charmiga resesäljaren Vilhelminas försäljningsteknik som funkade bra på mig?
Men visst låter Thailand och Phuket/Bangkok klart mycket mer lockande och exotiskt än Turkiet och Alanya – även idag?
Ett par dagar senare begav jag mig av mot Köpenhamn och Kastrup. På den tiden var det ett lite större projekt då resan innefattade buss til Helsingborg, Båt till Helsingör, Tåg till Köpenhamns hovedbanegård och sedan därifrån en flygbuss till Kastrup. Det blev enklare när kustbanan förlängdes till flygplatsen och Öresundsbron öppnades.
Åkte från Köpenhamn med Thai Airways MD-11 till Bangkok och sedan med en jumbojet inrikes mellan Bangkok och Phuket – sjukt jetlaggad kraschade jag i min bungalow och det sista jag hann tänka innan jag somnade där på eftermiddagen var att hur extremt vänliga alla verkade vara.
Det var efter dessa 14 dagarna jag bestämde mig för att återvända så snart som möjligt – hur många är det egentligen inte som suttit och planerat nästa resa till Thailand redan på flyget hem från resa innan?
Min jobbsituation medgav en rejäl satsning på frilansjournalitik inom resesektorn och jag högg den, mest för att jag då skulle få återbesöka Thailand och Phuket. Snart!
Phuket blev ett obligatoriskt besök under mina resor till Thailand även om jag på grund av jobbet var tvungen att bosätta mig i Bangkok så var det dagarna på Phuket som jag såg fram emot – det blev massor av resor till Phuket under de kommande åren. Skaffade massor av vänner där.
Idag för exakt 16 år sedan slog Tsunamin till över Phuket och stora delar av thailands andaman kust. Tusentals människor omkom och massvis med byggnader och hotell skadades. Många svenskar omkom – fler än på någon annan dag i fredstid faktiskt.
Det kunde varit slutet för Phuket och Thailands kärlekshistoria med Sverige men det blev precis tvärt om. Charterbolagen hade i panik strukit sina kommande flygningar under våren 2005 till Phuket och Thailand och dirigerat om dem till västindien och liknande utan att ta med i beräkningen hur många som egentligen ville flyga till Thailand för att hjälpa och stötta på plats.
Kommer väl ihåg en kvinna jag träffade i Kata beach i februari 2005, hon hade förlorat sin man i Tsunamin men åkte ändå tillbaka så fort hon fick tag på en flygbiljett, varför undrade jag?
— För att hjälpa och stötta folket här som blivit min man´s och min semesterfamilj som vi lärt känna under många år nu. Min man skulle aldrig acceptera att vi svek våra vänner när de behöver oss som mest och det bästa stödet de kan få är att jag åker hit och spenderar mina pengar på plats så att de kan överleva ekonomiskt.
Tänkte mycket på det och träffade massor med svenskar i både Phuket och Khao Lak som resonerade likadant, thailändarna ställde upp för oss i kris och nu ställer vi upp för dem i kris.
Åren gick och jag upptäckte fler och fler smultronställen i Thailand och samtidigt blev Phuket mer eller mindre centrum för den typen av turism som jag själv avskyr – konsumtionsturism.
När man reser runt världen och mer eller mindre samlar på sevärdheter och selfies, man konsumerar turistmål helt enkelt utan att egentligen veta var man är.
Politiker i Thailand brukar sällan ha något grepp om verkligheten och deras idoga sökande efter statistik som visade uppgång som de likaställde med framgång gjorde att Thailand gick från 14,5 miljoner turister år 2009 till 39,8 miljoner 2019.
Något som gav turistindustrin grava växtvärksproblem på många ställen – särskilt i Phuket. Den initiala charm och kärlek jag kännt för Phuket flagnade bort, tror jag bara besökt Phuket 5-6 gånger under denna 10 års period och då nästan uteslutande för arbete och inte nöje eller semester.
Men just nu är det annorlunda på Phuket – i hela Thailand och världen för den delen – då turismen har kommit till ett näst intill tvärstopp på grund av corona pandemin runt världen, när jag besökte Kata Beach och lite andra stränder på Phuket nu i december 2020 var frånvaron av massturism slående.
Massor med hotell och restauranger är stängda trots att en hel del lite optimistiskt skriver att de öppnar i julveckan så är jag skeptisk, särskilt de verksamheter som bara vänder sig till turister får det svårt – det underlättar om man gillar thaimat för västerländsk mat, junkfood och konstgjorda “kulturshower” lyser med sin frånvaro på de flesta ställen numera.
Men thailand och folket här är mästare på att anpassa sig efter nya förutsättningar och de kommer ur det här också så småningom.
“Den som känner förändringens vind bör inte bygga vindskydd utan väderkvarnar”
Under tiden kommer jag på mig själv med att trivas riktigt bra på Phuket igen, en nästan öde strand för mig själv och en utsökt lunch bestående av kao phad gai och en Singha öl – ingen stress, ingen som försöker kränga på mig något jag inte vill ha. Skönt.
Det är lite “back to basics” just nu på Phuket, och jag gillar det!
