Bagan i Myanmar är äntligen uppsatt på UNESCO´s Världsarvslista, 24 år efter att det först nominerades. En mycket välförtjänt utnämning och vi presenterar här ett reportage från 2005 när vi reste runt i Myanmar.
Tulltjänstemannen tittar misstänkt på min Canon Powershot S2 kamera, det är en kompaktkamera men ser misstänkt ut som en systemkamera. Jag bedyrar givetvis att jag bara är där för de vackra templens skull och inte har för avsikt att beblanda mig med lokalbefolkningen.
År 2005 är Myanmar/Burma fortfarande ett av världens mest slutna länder, det finns inget mobiltelefonnät och internet är mycket hårt kontrollerat och censurerat. Att då komma som journalist med en rejäl kamerautrustning och en bärbar dator i släptåg hade inneburit en enkel resa tillbaka till Bangkok.
Men jag hade planerat resan minutiöst, skaffat ett nytt “rent” pass utan mitt Thailändska journalistvisum med hjälp av Svenska Ambassaden i Bangkok och sökte ett turistvisum till Myanmar på deras ambassad i Singapore, skaffat fram falska visitkort där det framgår att jag är pappersarbetare.
Det funkade! Jag kom in igenom både tullens och immigrationspolisens nålsöga på Yangoons antika internationella flygplats.
Biljett hade införskaffats till ett inrikesflyg till Bagan och dess fantastiska område som en gång var Burmas religiösa och kulturella huvudstad och då hem för över 3 000 olika tempel. Idag finns 2 229 då Bagan ligger i ett jordbävningskänsligt område och förödande jordskalv har lämnat många tempel i ruiner Unger århundraden som gått.
Efter ett mellanlandning i Heho är jag på plats i Bagan, jag har bokat in mig på hotellet At Tharabar Gate efter ett tips från en annan journalist – där skulle det nämligen vara möjligt att via hotellets internet att kommunicera med världen utanför Myanmar och militärjuntans hejdukar.
Ett oerhört trevligt hotell också ska kanske tilläggas. Hyrde in en kille med häst och vagn för tre dagars rundturer bland tempelna. Det kostade 30 dollar per dag och eftersom jag visste hur fattigt de har det så beslutade jag mig för att ge honom 100 dollar för tre dagar.
Tre dagar är egentligen alldeles för lite tid för att besöka Bagan så man får fokusera på ett par extra viktiga platser som Shwezigon och Ananda templet.
Det kostar 25 000 kyats, eller 15 USD att köpa ett 5 dagars pass till tempelområdet som det ser ut idag, se upp för scams där du kan få betala mer för biljetten – hotellet kan fixa biljetterna till dig.
Anledningen till att det dröjde nästan 25 år är att när Myanmar först ansökte om UNESCO status 1995 så hade den styrande militärjuntan byggt och renoverat i området med moderna byggtekniker och material – man hade bland annat byggt ett 62 meter högt utsiktstorn mitt ibland tempelna och anlagt en golfbana där i strid mot UNESCO´s råd – men nu efter 24 år så verkar stridsyxan nedgrävd.
Passa på att besök Bagan nu, innan det blir som Angkor i Kambodja där man snart inte kan se alla templen för alla turisterna.
