— Fan vad klena de ser ut?
Jag står tillsammans med två rutinerade resejournalister, Bruce och Will, vid Batang Ai dammen på den Malaysiska delen av ön Borneo. Framför oss står två män, Belansai och Tuak som ska vara våra guider på en 3 dagars vandring igenom regnskogen för att se vilda orangutanger.
Men visst borde de sett mer macho ut?
Den lilla rangliga båten sätter av uppströms in mot en av världens största regnskogar – Borneo.
Belansai är i 55 års åldern, han vet inte riktigt då hans stam aldrig har varit de som hållt exakt koll på ålder och sådana trivialiteter. Tuak är yngre, kanske i 20-25 års åldern, konstant glad och leende sitt tandlösa leende – en motsats till Belansais mer buttra approach.
Båda två hade med sig vars en ryggsäck gjord av rotting – inga ergonomiskt riktiga bärsystem här inte.
Samt varsin machete och ett gevär, det kan ju finnas vilda djur längs med vår färd…
Efter ungefär en timme i båten släpps vi av alla fem och kaptenen på den lilla rangliga farkosten lovade att hämta upp oss på samma plats tre dagar senare. Hoppas de har bättre koll på dagar än vad de har på år tänker jag.
Will som är den yngste och mest vältränade av oss tar rygg på Tuak som leder vägen igenom djungeln, jag och Bruce tar då automatiskt den bakre flanken med Belansai som ciceron.
Han är inte en man av stora ord eller gester Belansai och vi får nästan dra information ur honom, det vi ser som helt fantastiskt är bara vardag för honom.
Förstår att han är less på obildade stadsbor.
Både Tuak och Belansai röker som borstbindare men det verkar inte påverka deras kondition nämnvärt, jag, Bruce och Will röker inte men låter ändå som tre astmatiker med akut lungkollaps när vi väl når fram till vårt läger.
Läger?
Det enda vi ser är en smal stig knappt skönjbar för blotta ögat men efter 35-40 minuter har Tuak och Belansai med hjälp av macheterna yxat fram en komplett lägerplats med sängplatser under ett presenningstak och en liten kokplats.
Fantastiskt.
Belansai tar sitt fiskenät och går ner till floden bredvid, tjugo minuter senare återvänder han med ett drygt dussin fiskar som han fångat.
Som den naturligaste saken i världen!
Under tiden har Tuak samlat lite frukt och grönt samt örter och allt blandas till en härligt smakande gryta ackompanjerat av små knyten av ris. En fantastiskt måltid mitt ute i regnskogen.
Dagen efter ska vi ge oss ut på vandring för att se om vi kan hitta några vilda orangutanger, man vandrar enklast i en regnskog genom att utnyttja floden. Då vegetationen är så tät så går det snabbast att ta sig fram genom att vandra i flodbädden.
Jag inser att jag kommer att få slänga mina ganska nya gymnastikskor som jag har på mig efter att under tre dagar ömsom vandrat på land och ömsom genom en flod i upp till knähögt vatten.
Nåja, de kostade bara 50 spänn på den lokala marknaden i Kuching men nästa gång så får jag nog se över min utrustning bättre innan jag ger mig av.
Till slut stannar Tuak till och håller upp ett finger mot sin mun för att hyssja oss, däruppe bland trädtopparna sitter det ett par vilda orangutanger – de blir uppenbarligen inte glada av att se oss så de hälsar oss välkomna till deras del av djungeln med att kasta grenar mot oss.
Vi backar undan lite och tar lite skydd mot regnet av grenar och orangutangerna ger sig av genom trädtopparna – det är trots allt en fantastiskt upplevelser att se dessa magnifika djur i sitt naturliga habitat.
Nöjda med dagens upplevelser börjar vi vandra tllbaka mot lägret, Tuak tar täten följd av Will medan jag och Bruce av konditionskäl hamnar lite efter i sällskap med den fortfarande lite buttre Belansai.
Väl tillbaka i lägret berättar Will att han och Tuak mötte en större orm – en spottkobra – på vägen och Tuak hade istället för att rygga tillbaka börjat jaga ormen med sin machete!
Han fick inte tag på den förmodligen skräckslagna kobran, Tuak menade att den hade blivit perfekt till kvällsmat och smakar jättegott grillad. Jag är dock tveksam till det och var på sätt och vis glad att kobran kom undan.
Så utan kobra så fick vi åter vända oss till floden för att få mat, Belansai tog på sig sitt enkla cyklop och tog med sig oss tre för att fiska med nät.
Det gick så där kan man väl säga och hade det berott på oss tre så hade kvällsmaten blivit vädigt spartansk – näst intill obefintlig. Men Belansai styrde som vanligt upp det hela och efter 4-5 kast med nätet hade vi ett 20 tal fiskar till kvällsmaten.
Det blir väldigt mörkt i regnskogen så efter kvällsmaten och lite socialt snack runt lägerelden så var vi alla på sovhumör vid 21 tiden.
Dagen efter var det dags för återfärd och efter frukosten så rev vi lägret och packade ihop allt och sen vandrade i ungefär en timme till platsen där vi skulle hämtas med båten. Efter en stund dök killen med båten upp och vi åkte till Belansais och Tuaks longhouse.
Ett longhouse består av en lång byggnad där alla familjer i stamen har sitt eget kryp in men det finns en stor gemensam sal utanför dörren där man äter, arbetar och umgås hela stammen tillsammans.
Vi fick ett tips redan i Kuching att det vore hövligt om vi köpte några flaskor av det hembryggda risbrännvinet som de flesta familjer hade puttrande och bjöd runt på de vuxna i longhuset.
Sagt och gjort vi köpte 5-6 flaskor – vanliga PET flaskor – med det hemgjorda risbrännvinet från lite olika familjer där och sen var det en liten fest ute i det gemensamma vardagsrummet.
Efter hand så kom de som varit blyga till en början fram och frågade och var nyfikna på oss. Jag såg hur en yngre kille, han var kanske i 14-15 års åldern tittade på mina gymnastikskor som hängde på tork så jag bestämde mig för att ge bort mina “Nike” till honom eftersom det var tydligt att han ville ha några riktiga gymnastikskor att spela fotboll i.
Vi sov sen på mattor ute i den gemensamma delen – vaknade tidigt då tuppen påminde oss om att det är morgon och dags att gå upp.
Efter frukost var det dags att ta farväl av Tuak och Belansai för vidare färd över dammen och tillbaka till civilisationen.
Vi konstaterade att man inte behövde se ut som en inoljad bodybuilder för att vara en riktig man, det räcker med att man kan ta sig fram och överleva i Borneos regnskog…
