Thailand

ราชอาณาจักรไท
Ratcha Anachak Thai
ประเทศไทย
Prathet Thai

Huvudstad: Bangkok, Krungthep Maha Nakhon
Största stad: Bangkok, 7 025 000 invånare
Officiellt språk: Thai
Statsskick: Konstitutionell monarki
Regent: Rama IX, Bhumibol Adulyadej
Premiärminister: Yingluck Shinawatra
Befolkning: 67 089 500 invånare
Valuta: Baht, THB
Tidszon: +6 timmar
Toppdomän: .th
Landsnummer: +66

Bloggar

Stefan Christensen
I söndags körde ett flygplan från flygbolaget Nok Air Mini av landningabanan i den thailändska staden Udon Thani, ingen av de 26 passagerarna eller någon ur besättningen kom till skada.
Stefan Christensen
Det finns ju en hel roliga skyltar och märkliga klistermärken som talar om ditt eller datt här i Asien-felstavat och fle placering är mer regel än undantag här.
Stefan Christensen
Det spelas faktiskt ishockey i Bangkok, nej det är inte något påfund som lockoutade NHL spelare kommit på utan i snart 20 år så har det mer eller mindre organiserat funnits möjligheter att se på ishockey under solsemestern.
Stefan Christensen
PC Air startade under 2011 och skapade initialt rubriker genom att aktivt söka efter transsexuella, eller så kallade Ladyboys, till kabinpersonalen.
Stefan Christensen
Kambodjas förre kung Norodom Shianouk har somnat in 89 år gammal i Bejing.

Vandra i Gyllene Triangeln

Att tillbringa den svenska vintern under en palm på en tropisk paradisö i Thailand och bada i kristallklart, turkosfärgat vatten är drömmen för många.
Sol och bad är ju fint, men att vandra i bergen i norra Thailand och övernatta hos minoritetsfolken kan bli en av höjdpunkterna på din resa till Thailand.

Bilder

Vi är sju västerlänningar, som har bokat en vandring i bergen några mil utanför Chiang Rai i norra Thailand. Området är det mytomspunna Gyllene Triangeln – här möts Thailand, Laos och Burma samt den mäktiga Mekongfloden.
En engelsktalande guide och två bärare följer också med. Den ene bäraren har jag hyrt in extra för att bära min ryggsäck, som är full av kamerautrustning. En minibuss plockar upp oss, och vi provianterar i närmaste supermarket – all mat måste bäras upp i bergen.

Första bergsbyn
Efter två timmars körning på gropiga och dammiga grusvägar kommer vi till den första bergsbyn – en Akhaby – och här blir vi avsläppta. Barnen rusar nyfiket fram och visar vägen till gästhuset. 
Vi lämnar packningen och går runt för att se det dagliga livet, med barnen fnittrande tätt bakom oss. Husen står på pålar cirka två meter över marken, och de är byggda av träplankor med tjocka halmtak. Under husen förvarar man ved, enklare verktyg, korgar samt husdjur. 
Det ser idylliskt ut, men byn saknar elektricitet, avlopp och rinnande vatten.
Hönsen och grisarna går fritt omkring och letar efter mat. Hundarna skäller misstänksamt mot oss utbölingar. De flesta vuxna är ute och arbetar på fälten, men några äldre kvinnor sitter och väver eller tvinnar garn. Akhakvinnorna är klädda i svarta dräkter och korta kjolar. Deras säregna huvudbonader är bland annat dekorerade med gamla mynt och små snäckskal.
Efter ett tag tröttnar barnen på att följa efter oss och börjar leka i stället. Flickorna hoppar hage eller hopprep. Pojkarna går på styltor, skjuter med slangbellor eller kastar träsnurror, som de sedan försöker pricka med stenar – sista stående snurran vinner. Enkla leksaker, men barnen har kul.

Uppe med tuppen
Vår guide Sunny och bärarna har under tiden tillagat middagen över en eldstad inne i ett av husen. Wokade grönsaker med kycklingbitar, kryddade med färsk chili, smakar som på den bästa restaurang. Sedan sitter vi runt lägerelden och värmer oss, innan vi kryper ner i sovsäckarna.
Nästa dag är vi bokstavligen uppe med tuppen – börjar en tupp gala, startar snart de andra sitt kuckeliku. Bärarna har redan kokat tevatten i en kittel, och frukosten står på bordet; rostat bröd med tonfisk, tomater och kokta ägg. När vi ätit, fyller vi våra vattenflaskor och ger oss iväg längs en upptrampad stig.
Backarna är inte så branta, men jag är glad att jag slipper bära min ryggsäck. Nu kan jag gå före eller efter de övriga i gruppen och fotografera utan att bli trött. Tuffast är faktiskt att gå nedför, man får lätt ont i knäna och kan halka i rullgruset. 

Bambuskogar
Terrängen är lagom kuperad med stora bambuskogar och tropiska jätteträd varvat med ett och annat jordbruksfält längs sluttningarna. Vi vilar vid en bäck nere i dalgången – här är vegetationen tät och grönskan intensiv.
Efter några timmar kommer vi fram till en Karenby. Nu är husen lite mer moderna – en del har tak av korrugerad plåt i stället för halm. Det finns också en utomhusdusch. Männen och pojkarna är klädda i slitna byxor och gamla T-shirts. Kvinnorna har traditionella knallröda, dräkter och flickorna går runt i vita ”lusselinnen”.
Efter en kall dusch är det dags att förbereda kvällens middag. Det är nämligen Julafton. Guiden förhandlar med byborna om inköp av en gris. Den slaktas och spänns upp på bambupinnar för att långsamt grillas över öppen eld. Vi bjuder givetvis in så många bybor som möjligt till festen, och som tack sjunger barnen lokala sånger.

Kall natt
Natten blir kylig med bara några få plusgrader, och jag småhuttrar i min sovsäck. 
Upp i gryningen, frukost och iväg på nästa vandring. Vi passerar några kalhyggen, men kommer snart in i ett område med högt gräs och tjocka bambustammar. Ser inga vilda djur förutom fåglar – antagligen flyr djuren in i djungeln så fort de hör oss komma flåsande.
Vi stöter på några bergsbor med machetes och trädgrenar, och vi slår följe med dem till nästa by som tillhör Lahufolket. 
Efter en lång och hård dag på fälten eller i skogen kommer byborna tillbaka för att tvätta sig, äta middag och dra sig tillbaka in i husen för att röka lite tobak eller opium, innan de somnar. 
Jag följer med till en bäck, där kvinnorna tvättar kläder och männen badar. Vattnet är klart, men iskallt och det blir ett snabbdopp före middagen.
Maten börjar ta slut, och bärarna plockar ätbara blad, stjälkar och rötter som de kokar soppa på, medan guiden wokar grönsaker med chili och ris. Det blir ingen kulinarisk måltid, men maten smakar helt okey här ute i bushen. Trötta och mätta somnar vi ganska snart.

 

Skola
Nästa dag besöker vi byns enkla skola. Lärarinnan är thailändska, och barnen skriver på griffeltavlor och högläser ord från svarta tavlan. Jag visar dem några vykort med snömotiv från Dalarna och Vasaloppet, och alla tittar med stora ögon. Fröken översätter, men barnen har givetvis aldrig hört talas om Sverige. Jag delar ut mina sista färgglada ballonger och går till den väntande minibussen, som tar oss tillbaka till Chiang Rai.

Fakta om bergsfolken och trekking i norra Thailand
Bergsfolken är inte etniska thailändare utan minoritetsfolk, som har invandrat från Tibet, södra Kina och Burma under de senaste 50-200 åren. De sex mest kända folkgrupperna är Akha, Lahu, Lisu, Yao (Mien), Hmong (Meo) och Karen – som i sin tur kan indelas i flera undergrupper.
Trots att byarna ibland endast ligger några kilometer från varandra är bergsfolkens kultur, språk, kläder och hus helt olika. Denna mångfald tycker jag är tjusningen med att vandra i norra Thailand – man vet aldrig hur nästa by ser ut.
Boka helst en vandring, som inkluderar övernattning i en akhaby. Akhafolket försöker nämligen leva på traditionellt sätt, även om det moderna thailändska samhället sakta tränger undan gamla seder. Akhakvinnorna, med sina originella huvudbonader, har blivit något av en symbol för vandring bland bergsfolken.

 

Fattigdom
Bergsfolken är i de flesta fall mycket fattiga – barnen får visserligen kläder och skol-utbildning av thailändska staten numera. Men en del byar har inte ens en brunn, utan man får hämta dricksvatten och tvätta sig i bäckar. 
Den främsta anledningen till fattigdomen är ett utbrett missbruk av opium. I vissa byar ligger de flesta män och röker opium hela dagarna. Kvinnorna har en tung arbetsbörda, och utan deras insats skulle dessa byar klappa ihop totalt. Överbefolkning och mager jord bidrar också till misären.
Det är inte speciellt jobbigt att vandra i bergen. Man går på upptrampade stigar på 700-1 200 meters höjd i lagom kuperad skogsterräng. Är du bekväm av dig eller har ryggproblem, kan du till en låg kostnad hyra en personlig bärare för din ryggsäck. På så vis stöder man också lokalbefolkningen ekonomiskt samt får energi över och kan njuta av själva vandringen. Jag hyr alltid en bärare. 
Man vandrar tre, fyra timmar per dag under två till sju dagar i små grupper om sex till tolv personer plus guide och bärare. Ju färre deltagare, desto bättre och givetvis dyrare. Om du har råd, hyr en guide och bärare själv. Det blir en helt annan upplevelse!

 

Bäst från november till februari
Räkna med att det kostar 100-200 kronor per person och dag i en grupp med tio personer. Kolla att alla transporter och övernattningar ingår samt tre mål mat varje dag. 
Bästa tid är under november-februari. Då påminner klimatet om svensk sommar dagtid – dock råa och kalla nätter i december-januari (2-10° C). Varma kläder och en liten dunsovsäck är bra att ha med samt ett liggunderlag – det finns små självuppblåsande. Ett alternativ till sovsäck är att köpa en varm filt. Under mars-maj är det torrt, dammigt och mycket varmt (30-40° C). Juni-oktober är tuffaste tiden för vandringar. Det är fuktigt, regnigt och lerigt – framför allt i augusti-september.
Väl ingångna kängor är nödvändiga under regnperioden, annars räcker det med vanliga gympaskor; vattenflaska, ficklampa, toapapper, hygienartiklar och solkräm behövs också. Glöm inte öronproppar! Annars kommer tupparnas galande eller hundarnas skällande att väcka dig, långt innan solen går upp. Kvinnliga vandrare bör ta med en sarong (höftskynke), för att dölja kroppen vid tvättning utomhus eller i bäckar. För killarna räcker det med att ha kalsongerna på sig. 
Lämpliga presenter till värdfolket i varje by är synålar, tråd, saxar, knivar, tandborstar, tandkräm, tvålar, små speglar, kammar, kläder och leksaker. Färgglada ballonger till alla barn gör alltid succé – men tag inte med godis! Guiden och bärarna kommer att uppskatta några paket cigaretter under vandringen – plus drickspengar i slutet.
Tag gärna med svenska vykort och visa. Snömotiv är mycket exotiska för såväl bergsfolken som vanliga thailändare. De tycker även att fotografier på dina släktingar och vänner är spännande. Eftersom bergsfolken har olika seder, ska man fråga guiden vilka tabun som gäller för varje by. Många tror på onda andar och vissa saker får ej vidröras. Man bör även vara försiktig med att använda blixt vid fotografering av kvinnor med bäbisar – evil spirits.

 

Trekkingföretag
Det finns flera hundra mer eller mindre seriösa trekkingföretag i städerna Chiang Mai och Chiang Rai (trekking = vandring). Anlita endast de som rekommenderas i guideböcker och turistbroschyrer utgivna av Tourism Authority of Thailand. Då får du professionella guider, som är ett måste för en lyckad vandring. Titta i trekkingkontorens foto-album och välj vilken typ av äventyr du vill uppleva. Andra bra trekkingorter är Pai och Mae Hong Son, nordväst om Chiang Mai, nära gränsen mot Burma.

Per Martins, text & foto