1978 gav sig en sexmannaexpedition av in i den nyligen deklarerade nationalparken Gunung Mulu på den malaysiska delen av Borneo.

Det kom att bli en legendarisk expedition då de fann ett av de största grottsystemen i världen som dittills varit okänt för alla utom stammarna på Borneo.

När det regnar så kommer det rejäla fall inne i grottorna också.

Att ta sig till Mulu är ett litet äventyr i sig, det tar minst 12 timmar landvägen och innefattar då en lång flodfärd från kuststaden Miri innan man når Mulu nationalpark.

Eller så flyger man i 30 minuter med MASWings från flygplatsen i Miri.

 

Vi flög.

 

När vi landar så inser vi vad som väntar oss, regnmolnen ligger tunga över bergstopparna och vi kommer säkert att få användning för våra regnkläder.

Vårt flyg var försenat och vi landade precis i tid, då flygplatsen saknar belysning så tillåts inga landningar eller starter efter 16.00.

Det är också för att skydda det känsliga naturlivet i nationalparken som man vill hålla ner på antalet avgångar.

En guide är nödvändigt att ha med sig det finns kilometervis med gångar att gå vilse i om man inte känner till stigarna

Indiana Jones

 

Royal Mulu Resort är en resort som ägs av de malaysiska myndigheterna då den ligger inne i själva nationalparken, vilket syns då den skulle behöva sig en liten välbehövlig  upprustning.

 

Bara för att sätta igång den nästan antika luftkonditioneringen på mitt rum krävs det att man har minst 3-årig teknisk utbildning.

Men jag noterar att hotellkedjan Marriott ska tog över under 2010 och de har nog att fått fason på stället.

 

Men man åker inte till Mulu för att sitta och uggla på hotellet, man åker dit för att lära känna sin inre Indiana Jones.

Penan-folket

Försedda med vad vi tror är rätt utrustning, myggmedel, bra vandrarskor, regnponcho och en rejäl vattenflaska bär det av i en bräcklig liten båt.

 

Första stoppet blir i en by som tillhör Penan-folket. De var tidigare en nomadstam som flyttade runt i området men är nu mestadels bofasta. Enligt vår guide så finns det ungefär 200 individer kvar som fortfarande lever nomadliv.

 

Penan-folket är jägare och samlare och är kända för att aldrig ta mer av naturen än vad de behöver.

Jakten bedrivs nästan uteslutande med blåsrör och bland favoritbytena finns vildsvin, hjortar men även pyton-ormar.

Penan räknas som några av de absolut skickligaste jägarna på Borneo och de tar sig fram i djungeln utan att lämna ett enda spår efter sig.

Efter att ha vandrat genom grottorna så fann vi den till slut - Ungdomens källa!

Grottor

Efter vi lämnat Penan-byn åker vi uppströms till den första grottan att besöka för dagen. Himlen passar på att öppna sig längs med vägen så vi blir alla genomblöta.

Nu vet vi varför det kallas regnskog.

 

Man begriper inte hur stora grottorna är innan man faktiskt står framför ingångarna, de är gigantiska!

Vi avverkar Deer-, Langs- och Clearwater-grottorna under första dagen utöver besöket hos Penan-folket. Statistikern i gruppen räknar ut att vi har fotvandrat mer än 27 kilometer under dagen, inte konstigt att ölen känns extra välförtjänt i hotellbaren på kvällen.

 

Men det blir tidig sänggång, på programmet dagen efter står bland annat ett besök med tillhörande bad i ’The Garden of Eden’, en liten sjö mitt inne i en dalgång, som man endast kan nå genom att passera helt igenom Deer-grottan.

Vem vet, det kanske är ungdomens källa?

 

Stefan Christensen

Banner Content
Resejournalist sedan 1997 och har sedan dess skrivt, fotograferat och bloggat för de flesta svenska tidningar och resemagasin. Traveljournalist since 1997 and have since then been writing, photographing and blogging for many swedish newspapers and travel magazines.