Provinsen Chiang Rai är thailands sista utpost mot den sägenomspunna Gyllene Triangeln där gränserna mellan Thailand, Laos och Burma möts. Ett område fullt med historier om opium, drogbaroner och ett i alla fall förr i tiden nästan laglöst land.

–Här är det, säger taxichauffören och släpper av mig vid en liten träbrygga vid floden Nam Ruaks kant. På andra sidan floden ligger Burma och någon kilometer längre ner går Nam Ruak ihop med den mäktiga Mekongfloden.

Efter ett par minuter kommer det en liten båt och hämtar upp mig för färd till Four Seasons Tented Camp. Man kan inte nå resorten via vanliga vägar så båten är enda alternativet. Färden tar ungefär 10 minuter och väl framme inser jag att jag har missat hela den här välkamouflerade resorten från resan längs med floden.

 

Hela resorten kan maximalt ta emot 36 gäster och allt är byggt med så lite åverkan på naturen som möjligt i åtanke. Kanske därför som resorten smälter in i omgivningen så bra?

Längs en smal stig längs med bergssidan leds jag till mitt tält–ja, till mitt tält!

 

Nu är det ju inget vanligt tält, det är ju ändå Four Seasons vi pratar om, och från tältets stora öppningsbara fönster har jag en milsvid utsikt över Burma med Laos bergstoppar i fonden.

 

Tältet består av ett sort trägolv som har ankrats fast i bergssidan och över det har man satt upp ett tält som innehåller alla moderniteter man kan tänka sig behöva, smakfullt inrett med möbler i ädelträ och antikviteter från dessa trakter. Det finns till och med värme i tältet!

 

Det här är så långt man kan komma från de tält som man köpte på på en mack när man var på väg till någon rockfestival i Sverige och sedan lämnade kvar när helgen var över.

 

Häruppe i bergstrakterna är det kallt, med thailändska mått mätt alltså, vilket innebär runt 20 plusgrader dagtid. Man noterar det enklast genom att se alla thai gå omkring i fleecejacka och huttra. Jag tycker däremot det är perfekt här.  Tempot är långsamt, naturen underbar och turismen har ännu inte trubbat av befolkningen och på den lokala marknaden säljs varor för lokalbefolkningen, inte bara för turister.

Men väljer man att stanna på resorten så finns det nog med sysselsättning, man kan till exempel lära sig att framföra en elefant, något som är ganska utmanande men jag tilldelas en förståndig elefantdam på 49 år som heter Mehkong. Jag får också en erfaren Mahout med mig som ett slags dubbelkommando bakom mig på elefanten, han heter Pim.

 

Har elefanten fått namnet efter floden eller whiskeyn frågar jag Pim?

–Jag hoppas att hon är döpt efter floden säger Pim och skrattar.

 

Elefanten Mehkong har varit i hans familjs ägo länge, innan var det hans far som var mahout och Mehkong fick jobba hårt i skogen. Men nu har hon det bra och behöver inte släpa på tunga teakstockar över bergen.

 

Första problemet är att ta sig upp, en elefant är ju inget litet djur och några stigbyglar syns inte till. Men Pim vet hur man gör, ett kort kommando och Mehkong viker upp höger framben så att det nästan blir som en trappa och med ett fast grepp om hennes öra svingar jag mig graciöst, nåja, upp gränsle över halsen.

Det första jag noterar är att en elefant har hår på huvudet, det sticker upp ett par centimeter långa hårstrån på hennes huvud. Nåväl, frisyren är inget jag kan göra något åt utan nu gäller det att få fart på henne.

 

Man säger Pai ganska högt så sätter hon av framåt, och hon går verkligen rakt fram över stock och sten!

För att få henne att svänga måste man sparka henne bakom öronen, bakom höger öra om man vill att hon ska gå till vänster och vice versa. Slutar jag att upprepa ordet Pai så stannar hon, en sorts automatbroms alltså. Jag konstaterar att Överste Hathi från Disney´s Djungelboken hade fel när han hävdade att en elefant aldrig glömmer. Eller så är Mehkong bara lite disträ?

 

Vi trampar på genom resorten och jag är lite orolig när hon börjar klättra upp mot baren genom att använda trapporna, kan det vara så att hon ändå är döpt efter whiskeyn?

 

Men hon passerar förbi baren utan att stanna och dricka, puh.

 

Mitt ute på en halvö så pausar vi lite och beundrar utsikten, detta är verkligen ett speciellt område att visats i, så mycket natur, kultur och historia samlat på ett och samma ställe.

 

Efter en hel dag ute i naturen med Mehkongoch Pim så är det dags att bli knådad på resortens spa, som inte liknar något annat jag sett i den vägen. Längs en promenadstig in i en bergsklyfta så ser det ut som man byggt ett par trädkojor som är öppna ut mot dalen på ena sidan. Ingen musik eller andra ljud hörs förutom fågelkvitter. Underbart avkopplande.

Dagen avslutas i Bamboo Bar med att se solnedgången över Burma med ett glas Opiumi handen, inte drogen alltså utan drinken. Mehkong står nedanför tillsammans med de andra elefanterna. De ser ut att dricka vatten, men man kan ju inte vara helt säker?

 

Det är ju ingen resort man besöker varje helg precis, särskilt med tanke på att det gräver ett ganska djupt hål i plånboken att bo här. Förmodligen världens dyraste camping? Men man kan ju trösta sig med att väl på plats så ingår allt, mat, vin, dryck och aktiviteter och när man lämnar Four Seasons Tented Camp har man minnen med sig för livet.

 

Av: Stefan Christensen

Banner Content
Resejournalist sedan 1997 och har sedan dess skrivt, fotograferat och bloggat för de flesta svenska tidningar och resemagasin. Traveljournalist since 1997 and have since then been writing, photographing and blogging for many swedish newspapers and travel magazines.