”I took a line that comes from the golden states of Shan The smugglers trail that leads you to the opium den The Chinese connection refines to heroin Depart the heart you crave again”

 

Raderna ovan är en del av texten till det irländska bandet Thin Lizzys sång “Opium trail” från albumet Bad Reputation. En sång full med referenser till den Gyllene Triangeln i Burma, Thailand och Laos, som fascinerat folk i årtionden.
Gyllene Triangeln, vilka associationer får man inte när man hör dessa magiska ord? Hemlighetsfulla stammar? Opium? Kriminalitet? Mystik? Laglöshet?

Denna del av Sydostasien var länge bara befolkad av olika stammar som rörde sig fram och tillbaka ganska obehindrat över gränserna – myndigheterna i de olika länderna hade inte mycket att säga till om här uppe utan det var lokala hövdingar som styrde och ställde. De få gånger som myndigheterna försökte sig på att utöva inflytande här så misslyck-ades det vanligtvis eftersom både polisen och militären lät sig mutas för att titta åt andra hållet.

Industriell produktion
I området har det alltid odlats opium och en del stammar använder drogen i olika ceremonier. Men den mer industriella produktionen av opium sköt fart strax efter det kinesiska inbördeskriget som slutade 1949.
Flyende Kuomintangstyrkor kom då till den Gyllene Triangeln och slog sig ner där i väntan på nästa försök att störta regimen i Kina.
Men varje revolution behöver pengar och opium gav snabba pengar till deras rörelse.  Produktionen effektiviserades med kinesernas inflytande och produkterna spreds över världen.

När det så småningom blev uppenbart att man inte skulle kunna störta regimen i Kina så övergick befrielsearmén mer till att skydda opiumproduktionen, vilken de fortfarande tjänade en massa pengar på.
Vietnamkriget pågick för fullt och det fanns hundratusentals amerikanska soldater i Thailand att sälja droger till, så affärerna för drogbaronerna var lysande. Men ur ett internationellt perspektiv blev det för Thailand allt mer pinsamt att man aldrig lyckades komma till rätta med drog-produktionen.

 

Frank Lucas
Frank Lucas var en smågangster i New York under 1960-talet och han hade kontakt med en annan amerikansk kille som drev en bar i Bangkok. Denne berättade att man kunde köpa heroin producerat i den Gyllene Triangeln för ungefär   4 000 USD   kilot och spä ut det fyra gånger för att sedan göra en nettovinst på 96 000 USD på gatorna i New York.

En idé som tände Frank Lucas, problemet var bara att få in knarket i USA. Men det löste sig på så sätt att man såg till att de kistor som tillverkades lokalt i Thailand för att frakta hem avlidna amerikanska soldater, försågs med dubbla bottnar. Därunder fick det plats ungefär 4-6 kilo heroin.
Mycket av dessa händelser finns beskrivna i filmen American Gangster från år 2007, med Denzel Washington som Frank Lucas.

I början av 1970-talet var det uppenbart att produktionen av opium var ett stort problem för Thailand, både nationellt och internationellt. Många röster höjdes för att man verkligen skulle ta i med hårdhandskarna mot drogbaronerna i den Gyllene Triangeln.

Alternativ?
Problemet var ju att de fattiga bönderna fick sin magra inkomst på att odla opium, vad skulle de odla istället?

Thailands kung, Bhumibol Adulyadej, insåg att något måste göras åt det problemet i första hand. Bönderna måste ju leva på något, resonerade kungen. Det visade sig vara ett klokt drag att låta kungen ta första steget när det gällde kampen mot drogerna då thailändare ur alla samhällsklasser respekterar hon-om och få skulle gå emot honom och hans uttryckliga vilja.

Efter ett antal studiebesök uppe i byarna runt om i den Gyllene Triangeln hade kungen ganska klart för sig hur livet såg ut i byarna och vad som krävdes för att minska opiumproduktionen. Man behövde helt enkelt få fram alternativa grödor för dem att odla. Opium odlade de fattiga bönderna eftersom den grödan gav den bästa avkastningen ekonomiskt sett.

Nya grödor
Man införde nya grödor som jordgubbar, kaffe, te och blommor, samt lät bönderna få utsäden till dessa nya grödor gratis.

Drogbaronerna kontrade då med att höja inköpspriset på opium för bönderna varpå myndigheterna höjde betalningen till bönderna återigen. Man införde en sorts ”Fair trade”-märkning, DoiTung-produkter, som skulle visa att kunderna hade köpt varor som är producerade för att stötta de fattiga i Gyllene Triangeln.

Drogbaronerna gav då upp och flyttade stora delar av sin produktion till grannlandet Burma. Den styrande militärjuntan där hade inte några större problem med att droger producerades i landet för export till västvärlden.

En mycket viktig person i denna omställning var Mae Fah Luang eller Srinagarindra, kung Bhumibol Adulyadejs moder. Hon hade alltid varit väldigt aktiv i välgörenhetskretsar och engagerade sig hårt i de olika stammarnas sociala utveckling.

Utbildningscenter
Hon såg till att det startades skolor, att det fanns tillgång till sjukvård. Hon startade även ett utbildningscenter så att de tidigare opiumodlarna kunde lära sig att använda de nya grödorna som introducerats.

Hon byggde ett hus uppe på berget DoiTung och när det var klart 1990 så deklarerade hon stolt.

– Detta är mitt hem!

Då var hon 90 år gammal och fortfarande mycket engagerad i byarna runt omkring, hon kallades för Mae Fah Luang, modern från himmelen, eftersom hon anlände i helikopter under sina första besök i området. Det fanns ju inga andra sätt att ta sig in i de isolerade dalarna.

När Srinagarindra avled 1995, 94 år gammal, så fylldes Sanam Luang i Bangkok med folk från Akha, Lisu, Lahu och Shan stammarna för att visa sin respekt för Mae Fah Luang.

Afghanistan
Idag sker den mesta av opiumproduktionen i Afghanistan. Här har påbörjats en del gemensamma projekt för att studera hur Thailand gjort för att komma till rätta med opiumproduktionen och på så sätt förbättra livskvaliteten för afghanerna.

Att droger är farligt visste Phil Lynott från bandet Thin Lizzy redan 1979 när han skrev låten ’Got to give it up’ , som handlade om hans kamp för att bli fri från drogerna.

En kamp han förlorade den 4 januari 1986 då han avled på sjukhus endast 36 år gammal.

Stefan Christensen

Banner Content
Resejournalist sedan 1997 och har sedan dess skrivt, fotograferat och bloggat för de flesta svenska tidningar och resemagasin. Traveljournalist since 1997 and have since then been writing, photographing and blogging for many swedish newspapers and travel magazines.
img advertisement

SENASTE INLÄGG

Koppla ner och koppla av i Laos
Hemma hos Buk Wae

Hemma hos Buk Wae

6 april, 2013
One night in Bangkok
Tillbaka i cykelsadeln

Tillbaka i cykelsadeln

6 februari, 2019